Fallet N. L. mot Sverige. Synpunkter från utskottet för rättigheter för personer med funktionsnedsättning daterad 28 augusti 2020. Meddelande Nr 60/2019.
År 2019 fick författaren till meddelandet hjälp med att förbereda ett klagomål. Därefter meddelades klagomålet till Sverige.
Som framgår av texten i åsikterna hävdade författaren att genom att deportera henne till Irak skulle konventionsstaten kränka hennes rättigheter enligt artiklarna 10 och 15 i konventionen, eftersom hennes utvisning skulle leda till en allvarlig risk för självmord, liksom andra allvarliga hot mot hennes liv och hälsa (punkt 7.6 i åsikterna).
Utskottets rättsliga ställning: enligt artikel 10 i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är konventionsstaterna skyldiga att bekräfta att alla har en oförytterlig rätt till liv och konventionsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning åtnjuter den på samma villkor som andra. I enlighet med artikel 15 i konventionen är konventionsstaterna skyldiga att se till att de vidtar alla effektiva lagstiftande, administrativa, rättsliga eller andra åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning, på samma villkor som andra, inte utsätts för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (punkt 7.2 i åsikterna).
Utskottet noterar slutsatserna från utskottet för mänskliga rättigheter i dess allmänna kommentar nr 31 (2004), där det beaktar konventionsstaternas skyldigheter att inte utlämna, utvisa, utvisa eller på annat sätt utvisa en person från deras territorium när det finns väsentliga skäl att tro att det finns en verklig risk för irreparabel skada, såsom föreskrivs i artiklarna 6 och 7 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter av den 16 December 1966. Människorättsutskottet angav i sina tidigare beslut att faran skulle hota en person personligen (fallet "X. mot Danmark" (CCPR/C/110/D/2007/2010), punkt 9.2.) och att en hög tröskel bör tillämpas för att fastställa förekomsten av en verklig risk för irreparabel skada (Ibid.; och målet "X. Sweden" (CCPR/C/103/D/1833 / 2008), punkt. 5.18.). Det är därför nödvändigt att ta hänsyn till alla relevanta fakta och omständigheter, inklusive den allmänna situationen för mänskliga rättigheter i författarens Ursprungsland (Ibid.). Utskottet för rättigheter för personer med funktionsnedsättning har i sin rättspraxis betonat att Utskottet för rättigheter för personer med funktionsnedsättning har uppmärksammat Utskottet för rättigheter för personer med funktionsnedsättning, att den bedömning som utförs av staten bör ges stor vikt och att det som regel är upp till de statliga myndigheterna att granska eller utvärdera fakta och bevis i ett visst fall för att fastställa förekomsten av ett hot, såvida det inte fastställs att ett sådant hot bedömningen var klart godtycklig eller utgjorde ett uppenbart fel eller förnekande av rättvisa (punkt 7.3 i övervägandena) (se till exempel målet "K. mot Danmark" (CCPR/C/114/D/2393/2014), punkt 7.4; och målet C. H. mot Australien (CCPR/C/107/D/1957/2010), punkt 9.3.).
Utskottet noterade slutsatserna från utskottet för mänskliga rättigheter i fallet Abdilafir Abubakar Ali och Mayul Ali Mohamad mot Danmark, där utskottet för mänskliga rättigheter erinrade om att konventionsstaterna bör ta tillräcklig hänsyn till den verkliga och personliga fara som en person kan utsättas för vid utvisning. Dessutom ansåg den att konventionsstaten var skyldig att göra en individuell bedömning av det hot som författarna skulle kunna utsättas för vid utvisning, inklusive tillgång till lämplig medicinsk vård (fallet Abdilafir Abubakar Ali och Mayul Ali Mohamad mot Danmark (CCPR/C/116/D/2409/2014), punkt 7.8.). Utskottet noterade vidare slutsatserna från utskottet mot tortyr i fallet Adam Harun mot Schweiz, där utskottet angav att misslyckandet av statens myndigheter att göra en individuell bedömning av den personliga och verkliga fara som klaganden skulle utsättas för om han utvisades, med vederbörlig hänsyn till hans särskilda sårbarhet, inklusive hans hälsotillstånd, utgjorde ett brott mot artikel 3 i konventionen mot tortyr och andra grymheter mot, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning av den 10 December 1984 (punkt 7.4 i åsikterna) (Adam Harun mot Schweiz (CAT/C/65/D/758/2016), punkterna 9.7 - 9.11.).
Utskottet noterade de rättsliga avgörandena från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i målet Paposhvili mot Belgien (Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, Paposhvili mot Belgien, ansökan nr 41738/10, dom av den 13 December 2016, punkterna 173-174. Se Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, Savran mot Danmark, ansökan nr 57467/15, dom av den 1 oktober 2019, där domstolen slog fast att utvisningen av sökanden till Turkiet utan att de danska myndigheterna fick tillräckliga och individuella försäkringar om hans vård i Turkiet skulle vara ett brott mot artikel 3 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.) Där domstolen noterade att utvisningen av en person som behöver permanent medicinsk vård i "mycket undantagsfall" kan väcka en fråga i enlighet med artikel 3 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna av den 4 November 1950. Domstolen påpekade att detta bör förstås som en fråga om situationer där en allvarligt sjuk person utvisas, när det finns väsentliga skäl att tro att han eller hon, även om han eller hon inte löper omedelbar risk att dö, men på grund av bristande lämplig behandling i värdlandet eller bristande tillgång till sådan behandling, kommer att möta en verklig risk att utsättas för allvarlig, snabb och oåterkallelig försämring av hälsan, vilket kommer att leda till allvarligt lidande eller en betydande minskning av den förväntade livslängden. Domstolen ansåg att det var upp till sökanden att lägga fram bevis som visade att det fanns väsentliga skäl att tro att han i händelse av utvisning skulle ha en verklig risk för misshandel. Om sådan bevisning framläggs är det upp till myndigheterna i den återvändande staten att inom ramen för nationella förfaranden undanröja alla tvivel genom att beakta de förväntade följderna av utvisning för den berörda personen i den mottagande staten mot bakgrund av den allmänna situationen i den staten och den personens personliga förhållanden. Vid bedömningen av risken är det därför nödvändigt att ta hänsyn till både allmänna källor (t.ex. rapporter från Världshälsoorganisationen eller välrenommerade icke-statliga organisationer) och medicinska yttranden om den berörda personen (Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, Paposhvili mot Belgien, punkterna 183-187.). När det gäller de faktorer som ska beaktas konstaterade domstolen att myndigheterna i den återvändande staten från fall till fall bör kontrollera om den vård som finns tillgänglig i den mottagande staten i regel är tillräcklig och godtagbar i praktiken för behandling av den sökandes sjukdom. Myndigheterna bör också överväga i vilken utsträckning personen i fråga faktiskt kommer att ha tillgång till vård och faciliteter i värdstaten (punkt 7.5 i övervägandena) (Ibid., punkterna 189-190.).
Utskottets bedömning av de faktiska omständigheterna i ärendet: Utskottet noterade författarens påståenden att konventionsstaten genom att utvisa henne till Irak skulle kränka hennes rättigheter enligt artiklarna 10 och 15 i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, eftersom hennes utvisning skulle leda till en allvarlig risk för självmord, liksom andra allvarliga hot mot hennes liv och hälsa. Utskottet noterade hennes information om att hon hade diagnostiserats med svår depression med psykotiska symtom och att hon hade behandlats två gånger i enlighet med lagen om obligatorisk psykiatrisk vård (efter att ha upplevt hallucinationer, haft självmordstankar och begått självmord). Han noterade hennes argument att hon hade lämnat in flera medicinska rapporter till de nationella myndigheterna som bekräftade att hon hade diagnostiserats med en långvarig psykisk sjukdom för vilken hon inte skulle kunna få behandling om hon deporterades till Irak. Utskottet tog vidare hänsyn till hennes argument att hennes hälsotillstånd i de medicinska rapporter hon lämnade beskrivs som livshotande i frånvaro av behandling och risken för återfall utan ordentlig vård bedömdes som allvarlig (punkt 7.6 i övervägandena).
Esk borde därför ha fastställt om det fanns allvarliga skäl att tro att om författaren skulle utvisas till Irak skulle hon möta en verklig risk för irreparabel skada, i enlighet med artiklarna 10 och 15 i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Utskottet noterade att parterna inte bestred att författaren hade diagnostiserats med depression. Flera medicinska rapporter som författaren lämnat till de nationella myndigheterna indikerade att hon behandlades för svår depression. Enligt experter inkluderade detta risken för allvarliga eller livshotande komplikationer. Samtidigt ansågs den behandling hon genomgick nödvändig och risken för återfall i avsaknad av korrekt vård bedömdes som allvarlig. Utskottet konstaterade följande: parterna var oense om allvaret i författarens hälsotillstånd och om det var långvarigt och noterade partens argument att hennes dåliga hälsa och självmordstankar enligt de nationella myndigheternas bedömning främst är relaterade till hennes besvikelse över processen att granska hennes asylansökningar, osäkerheten i hennes situation och hennes rädsla för att bli utvisad från landet. Mot bakgrund av att författaren hade lämnat in flera medicinska rapporter till de nationella myndigheterna, där hennes hälsotillstånd bedömdes som allvarligt och livshotande och att utan behandling för de sjukdomar hon fick i konventionsstaten, bör myndigheterna i konventionsstaten, mot bakgrund av den information som mottogs under den interna utredningen, bedöma om författaren faktiskt kommer att kunna få tillgång till adekvat medicinsk vård i händelse av att hon utvisas till Irak. Utskottet noterade att parterna inte bestred det faktum att de nationella myndigheterna inte hade bedömt om författaren skulle kunna få tillgång till sådan medicinsk vård i Irak. Esk ansåg därför att de nationella myndigheternas underlåtenhet att bedöma denna risk som upphovsmannen kan utsättas för, Mot bakgrund av den information som finns tillgänglig för dem om upphovsmannens hälsotillstånd, utgjorde en kränkning av hennes rättigheter enligt artikel 15 i konventionen (punkt 7.8 i åsikterna).
Utskottets slutsatser: konventionsstaten har inte fullgjort sina skyldigheter enligt artikel 15 i konventionen.