Fallet Z. H. mot Sverige. Synpunkter från utskottet för rättigheter för personer med funktionsnedsättning daterad 6 September 2021. Meddelande Nr 58/2019.
År 2019 fick författaren till meddelandet hjälp med att förbereda ett klagomål. Därefter meddelades klagomålet till Sverige.
Som framgår av texten i övervägandena hävdade författaren att genom att utvisa honom till Afghanistan skulle konventionsstaten kränka hans rättigheter enligt artiklarna 10 och 15 i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, eftersom hans utvisning skulle leda till en allvarlig risk för självmord och andra hot mot hans liv och hälsa. Han påpekade också att de medicinska rapporter som lämnades in till de nationella myndigheterna visade att han hade diagnostiserats med långvarig psykisk sjukdom och ansåg att bristen på lämplig medicinsk behandling i Afghanistan skulle leda till en allvarlig, snabb och oåterkallelig försämring av hans hälsa, skulle orsaka allvarligt lidande eller en betydande minskning av den förväntade livslängden (punkt 3.1 i övervägandena).
Utskottets rättsliga ståndpunkt: i artikel 10 i konventionen [om rättigheter för personer med funktionsnedsättning] bekräftar konventionsstaterna den oförytterliga rätten för alla till liv och vidtar alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning åtnjuter den på lika villkor som andra. Esk erinrar också om att konventionsstaterna i enlighet med artikel 15 i konventionen skall vidta alla effektiva lagstiftningsåtgärder, administrativa åtgärder, rättsliga åtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning, på lika villkor som andra, inte utsätts för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (punkt 10.2 i åsikterna).
Utskottet noterade: i sina allmänna kommentarer nr 31 (2004) hänvisar Utskottet för mänskliga rättigheter till konventionsstaternas skyldighet att inte utlämna, utvisa, utvisa eller på annat sätt utvisa en person från deras territorium när det finns allvarliga skäl att tro att det finns en verklig risk för irreparabel skada, såsom föreskrivs i artiklarna 6 och 7 i konventionen (punkt 12). Han noterar också att Människorättsutskottet i sina tidigare beslut angav att faran skulle hota en person personligen (se Målet "X mot Danmark" (CCPR/C/110/D/2007/2010), punkt 9.2.) och en hög tröskel måste tillämpas för att fastställa förekomsten av en verklig risk för irreparabel skada. Av detta skäl måste alla relevanta fakta och omständigheter beaktas, inklusive den allmänna situationen för de mänskliga rättigheterna i upphovsmannens Ursprungsland (se målet "X mot Sverige" (CCPR/C/103/D/1833/2008), punkt 5.18.). I sin rättspraxis har Utskottet för mänskliga rättigheter betonat att en betydande vikt bör läggas vid den bedömning som utförs av staten och att det som regel är upp till statliga myndigheter att granska eller utvärdera fakta och bevis i ett visst fall för att fastställa förekomsten av ett hot, såvida det inte fastställs att en sådan bedömning var klart godtycklig eller var det likvärdigt med ett uppenbart fel eller förnekande av rättvisa (punkt 10.3 i övervägandena) (se fallet "K. mot Danmark" (CCPR/C/114/D/2393/2014), punkt 7.4 och fallet Z. H. mot Australien" (CCPR/C/107/D/1957/2010), punkt 9.3.).
Utskottet erinrar vidare om sitt beslut i målet N. L. mot Sverige, där det fann en överträdelse av artikel 15 i konventionen på grund av att konventionsstaten inte bedömde om författaren skulle kunna få tillgång till medicinsk vård i Irak som var lämplig för hennes diagnos, även om hon lämnade flera medicinska rapporter till de nationella myndigheterna slutsatser där hennes hälsotillstånd bedömdes som allvarligt och livshotande i avsaknad av behandling hon fick i konventionsstaten. Utskottet noterar att det i detta beslut hänvisades till relevant rättspraxis från utskottet för mänskliga rättigheter (se fallet abdilafir Abubakar Ali och Mayul Ali Mohamad mot Danmark (CCPR/C/116/D/2409/2014), punkt. 7.8.), Utskottet mot tortyr (se Harun mot Schweiz (CAT / C / 65 / D / 758 / 2016), punkterna 9.7 - 9.11.) och Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (se: Savran mot Danmark, som behandlas av Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, där domstolen fastslog: utvisning av sökanden till Turkiet utan att de danska myndigheterna får tillräckliga och individuella försäkringar om att sökanden kommer att få nödvändig vård i Turkiet skulle vara ett brott mot artikel 3 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.). Utskottet noterar att de allmänna principer som formulerats i dessa beslut bekräftades i N. L.-målet. mot Sverige " (punkterna 7.3-7.5) och förblir relevanta för bedömningen av ärendet (punkt 10.4 i åsikterna).
I regel faller bedömningen av fakta och bevis i ett visst fall inom de deltagande staternas behörighet, såvida det inte bevisas att en sådan bedömning var uppenbart godtycklig eller utgjorde ett förnekande av rättvisa (punkt 10.8 i yttrandena) (se målet Bacher mot Österrike (CRPD/C/19/D/26/2014), punkt 9.7.).
Utskottet erinrar om ståndpunkten från utskottet mot tortyr och Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, enligt vilken bevisbördan ligger hos författaren till meddelandet, som måste tillhandahålla bevis som kan visa att det finns allvarliga skäl att tro att han, om han utvisas, skulle löpa verklig risk för misshandel. Det handlar emellertid inte om att kräva tydliga bevis, eftersom det förebyggande syftet med principen om förbud mot tvångsåterföring (non-refoulement) har ett visst inslag av spekulation (punkt 10.9 i övervägandena).
Utskottets bedömning av de faktiska omständigheterna i ärendet: författarens påståenden att genom att utvisa honom till Afghanistan skulle konventionsstaten kränka hans rättigheter enligt artiklarna 10 och 15 i konventionen, eftersom hans utvisning skulle leda till en hög risk för självmord, liksom andra allvarliga hot mot hans liv och hälsa. Utskottet noterade också informationen från författaren att han hade diagnostiserats med svår depression med psykotiska symtom och hade behandlats två gånger i enlighet med lagen om obligatorisk psykiatrisk vård efter att han hade hallucinationer och självmordsstämning och hade gjort flera självmordsförsök. Utskottet tog också hänsyn till författarens argument att även om han under asylförfarandet lämnade in flera medicinska rapporter som bekräftade att han också hade diagnostiserats med paranoid schizofreni, ansåg myndigheterna det inte nödvändigt att ompröva sin ansökan för att ta reda på om författaren skulle kunna få adekvat behandling för sitt hälsotillstånd i ljuset av den nya diagnosen. Utskottet noterade vidare författarens påstående att hans hälsotillstånd i de medicinska rapporterna beskrivs som livshotande utan behandling, men myndigheterna fäste mindre vikt vid hans diagnos, eftersom de ansåg att det orsakades av avslag på hans asylansökan (punkt 10.5 i åsikterna).
Med hänsyn till alla ovanstående faktorer måste Esk avgöra om det fanns allvarliga skäl att tro att författaren, i enlighet med artiklarna 10 och 15 i konventionen, skulle riskera att bli irreparabel om han deporterades till Afghanistan, till exempel om han skulle utsättas för allvarlig, snabb och oåterkallelig försämring av hälsan, vilket skulle leda till allvarligt lidande eller en betydande minskning av den förväntade livslängden (se målet "N. L. mot Sverige", punkt 7.5.). Utskottet noterade att parterna inte bestred författarens diagnos av posttraumatisk stressstörning och det faktum att han behandlades för denna sjukdom, som bedömdes som livshotande på grund av risken för självmord. Utskottet påpekade vidare att det följer av Migrationsdomstolens beslut av den 17 juli 2018 att författarens diagnos av "paranoid schizofreni" inte ifrågasattes på nationell nivå, men ansågs inte utgöra en ny omständighet som kräver omprövning av författarens asylansökan (punkt 10.7 i åsikterna).
EESK påpekade att det råder oenighet mellan parterna om huruvida de nationella myndigheternas bedömning var förenlig med tillämpliga normer för mänskliga rättigheter i förhållande till författarens påstående att han inte skulle kunna få tillgång till adekvat medicinsk vård i Afghanistan. Utskottet tog hänsyn till författarens argument att de nationella myndigheterna skulle behöva omvärdera honom mot bakgrund av hans diagnos av paranoid schizofreni och att den relevanta informationen om landet under alla omständigheter inte bekräftar myndigheternas ståndpunkt att han kommer att kunna få psykiatrisk behandling, inte ens i samband med hans posttraumatiska stressstörning. I detta avseende tog Utskottet hänsyn till Migrationsdomstolens ställning, som fann att författarens symtom och funktionsstörningar, som bedömdes av Migrationsdomstolen under det inledande förfarandet, i princip sammanföll med de symtom och funktionsstörningar som beskrivs i de medicinska rapporterna som bekräftade diagnosen "paranoid schizofreni" av författaren... Med tanke på att de myndigheter som prövade asylansökningar gjorde en bedömning av de risker som är förknippade med upphovsmannens psykiska hälsa, kunde Utskottet inte dra slutsatsen att partens myndigheters vägran att genomföra en separat riskanalys i det nya förfarandet, baserat på upphovsmannens nya diagnos, avvisade upphovsmannens asylansökan är godtycklig eller utgör ett tydligt fel eller ett förnekande av rättvisa (punkt 10.8 i övervägandena).
Enligt utskottet har författaren klarat bevisbördan. De nationella myndigheterna kunde inte skingra tvivel om förekomsten av hot mot författaren om han återvände till Afghanistan. I detta avseende noterade ESK att de nationella myndigheterna tillskrev författarens dåliga hälsa och självmordstankar främst hans besvikelse över resultatet av asylansökningsprocessen, vilket uppenbarligen orimligt minskade vikten av författarens påståenden om hans diagnos. Utskottet pekade på migrationsmyndigheternas slutsats att medicinsk vård som är nödvändig för att förhindra brott mot upphovsmannens rättigheter enligt artikel 15 i konventionen skulle vara tillgänglig för honom när han återvänder till Afghanistan. Denna slutsats baserades på rapporter om den allmänna situationen med tillgången till hälsovårdstjänster i Afghanistan, vilket ändå indikerade begränsad tillgång till psykiatrisk vård och läkemedel. Ytterligare tillförlitliga informationskällor om hälsosituationen i Afghanistan, som rådfrågades av utskottet, rapporterade brist på utbildade specialister (psykiatriker, socialarbetare och psykologer), infrastruktur och förståelse för vikten av psykiska hälsoproblem samt extremt begränsade resurser för en befolkning på mer än 30 miljoner människor. Utskottet noterade att de nationella myndigheterna i stor utsträckning hade erkänt dessa brister, vilket gav allvarliga skäl att tvivla på tillgången till medicinsk vård som är nödvändig för att författaren ska förhindra kränkningar av hans rättigheter enligt artikel 15 i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning... Under dessa omständigheter var partens myndigheter skyldiga att bedöma i vilken utsträckning författaren faktiskt skulle ha tillgång till nödvändiga medicinska tjänster i Afghanistan och i händelse av allvarliga tvivel att erhålla tillräckliga individuella garantier från den staten. Utskottet uppmärksammade Konventionsstatens påståenden om att författarens utvisning skulle genomföras på ett sådant sätt att hans lidande i detta avseende minimeras är otillräckliga. Esk ansåg därför att individuella garantier skulle vara särskilt viktiga med tanke på att författaren lämnade Afghanistan i en mycket ung ålder för 13 år sedan och att återvändande personer enligt rapporter kan ha särskilda svårigheter att få tillgång till hälso-och sjukvårdstjänster (punkt 10.9 i yttrandena).
Som nämnts ovan erinrade utskottet om ståndpunkten från utskottet mot tortyr och Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, enligt vilken bevisbördan ligger hos författaren till meddelandet, som måste tillhandahålla bevis som kan visa att det finns allvarliga skäl att tro att han, om han utvisas, skulle löpa verklig risk för misshandel.
Under dessa omständigheter konstaterade utskottet att det fortfarande finns allvarliga tvivel om huruvida författaren faktiskt kommer att ha tillgång till adekvat medicinsk vård för att förhindra en kränkning av sina rättigheter enligt artikel 15 i konventionen i Afghanistan. Han kunde därför inte dra slutsatsen att de nationella myndigheternas bedömning av förekomsten av en verklig risk för irreparabel skada för upphovsmannen i ursprungslandet inte var godtycklig.
Utskottets slutsatser: författarens utvisning till Afghanistan, om den genomförs, skulle utgöra en kränkning av hans rättigheter enligt artikel 15 i konventionen.